Då livet går åt helvete är hans musik fullstänigt central
"Mitt liv började med Håkan Hellström. Hjärtdunket jag kände när jag gick på den tio år gamla konserten på Nalen, ensam på en spelning för första gången, det glömmer jag aldrig. När livet går åt helvete är Håkan Hellströms musik fullständigt central."
"Det är fortfarande bara en viss sorts människor som får plats i Hellströms musik. De vars liv förändras av M.I.A. eller känner kroppen darra av Lady Gaga har fortfarande inget tolkningsföreträde."
Och det var bara två, helt vansinnigt fina citat ur krönikan som Kristoffer Andersson (www.throwmeaway.se) har skrivit. Jag sitter och läser Håkans fan-sida på facebook, hans hemsida, googlar. Kollar på "river en vacker dröm för typ hundrade gången. Ja. Allt möjligt. Känner mig förövrigt helt och hållet besatt.
Där sitter jag i min alldeles för suddiga tillvaro, påminner mig varje sekund om att det är bara några timmar kvars till hans efterlängtade skiva släpps. Det är ju det vi har väntat på.
P4-Extra
Han är inte trasig, det är ni som är trasiga
Jag blev otroligt orlolig när jag mötte rubriken. "Skådar slutet av sin karriär". Jag tänkte "nej, det här får inte vara slutet! han är alldeles för bra! jag älskar hans musik ju! buhuu". Så fick jag lite ont i magen av oro. Jag blev lite ledsen av vissa ord. Men han kommer alltid förbli en kung för mig. Men til tusen hoppas jag verkligen inte att det ska vara såhär.
När löven faller ner
Tracks.
Ni har väl inte glömt att rösta på håkan? Superviktigt!! :):):)
Saknad.Te.Havs.
Jag kan erkänna i detta inlägg att jag bara varit förälskad i Håkans musik i cirka 2 år, om jag får säga så tycker jag att det är rätt tråkigt att jag inte fann det tidigare. Men på så sätt kan man säga att jag är forfarande "nykär" vilket jag känner är rätt så fint ändå. Första gången jag såg Håkan Live var på Liseberg. Vid det tillfället visste jag inte hur mycket hans musik skulle betyda för mig, hur många gånger han skulle stötta mig när jag inte hade någon annan där. Jag och några vänner befann oss mitt i vimlet av tusentals håkan-fan, vi hade flyttat upp stolar på rullstolssaken (vi visste dock inte att det var för sånna då) så när vakten sa att vi var tvugna att flytta på oss blev vi rätt besvikna. För vi var trots allt rätt långt bak. Men när marken under oss började att gunga och Håkans röst och musik fyllde Liseberg förstod jag att det här var något helt speciellt. Kom in någon fas där jag var bara tvungen att se min blivande kung, dödade som man ska göra på ett sånt här ställe. Det hör till. Men jag fick bara se några skymtar av honom, men det gjorde inget. Allt var galet ändå.
Senast jag såg Håkan live var det på Way Out West, en förövrigt otrolig festival. Jag stod där längst fram, det regnade konfetti, man blev mosad, svettades som en gris, sjöng rösten av en, det fanns ingen betydelse till att det stod en full tjej bakom oss och spydde men bäst av allt att få så Håkan i sin sjömanskostym sjungandes till sitt debutalbum. Nostalgi. Obeskrivligt. Vanvettigt underbart!
Nu vet jag inte säkert vad jag tyckte var bäst. Att döda och inte vet vart man hamnar eller att vara längst fram från början tillslut. Troligen längst fram, men det blir inte samma känsla om man är längre bak och dödar.
