Saknad.Te.Havs.
Nu kan jag äntligen säga välkommen kära fans. Själv har jag letat som en dåre, ville kunna läsa en blogg där skribenten skrev sina inre tankar om Håkan Hellströms musik. Men förjäves. Hittade en blogg från 2006, där hon/han hade skrivit ynka två inlägg. Så jag började fundera på att börja blogga på en egen fanblogg. Det finns ju en massa... Så varför inte?
Jag kan erkänna i detta inlägg att jag bara varit förälskad i Håkans musik i cirka 2 år, om jag får säga så tycker jag att det är rätt tråkigt att jag inte fann det tidigare. Men på så sätt kan man säga att jag är forfarande "nykär" vilket jag känner är rätt så fint ändå. Första gången jag såg Håkan Live var på Liseberg. Vid det tillfället visste jag inte hur mycket hans musik skulle betyda för mig, hur många gånger han skulle stötta mig när jag inte hade någon annan där. Jag och några vänner befann oss mitt i vimlet av tusentals håkan-fan, vi hade flyttat upp stolar på rullstolssaken (vi visste dock inte att det var för sånna då) så när vakten sa att vi var tvugna att flytta på oss blev vi rätt besvikna. För vi var trots allt rätt långt bak. Men när marken under oss började att gunga och Håkans röst och musik fyllde Liseberg förstod jag att det här var något helt speciellt. Kom in någon fas där jag var bara tvungen att se min blivande kung, dödade som man ska göra på ett sånt här ställe. Det hör till. Men jag fick bara se några skymtar av honom, men det gjorde inget. Allt var galet ändå.
Senast jag såg Håkan live var det på Way Out West, en förövrigt otrolig festival. Jag stod där längst fram, det regnade konfetti, man blev mosad, svettades som en gris, sjöng rösten av en, det fanns ingen betydelse till att det stod en full tjej bakom oss och spydde men bäst av allt att få så Håkan i sin sjömanskostym sjungandes till sitt debutalbum. Nostalgi. Obeskrivligt. Vanvettigt underbart!
Nu vet jag inte säkert vad jag tyckte var bäst. Att döda och inte vet vart man hamnar eller att vara längst fram från början tillslut. Troligen längst fram, men det blir inte samma känsla om man är längre bak och dödar.
Jag kan erkänna i detta inlägg att jag bara varit förälskad i Håkans musik i cirka 2 år, om jag får säga så tycker jag att det är rätt tråkigt att jag inte fann det tidigare. Men på så sätt kan man säga att jag är forfarande "nykär" vilket jag känner är rätt så fint ändå. Första gången jag såg Håkan Live var på Liseberg. Vid det tillfället visste jag inte hur mycket hans musik skulle betyda för mig, hur många gånger han skulle stötta mig när jag inte hade någon annan där. Jag och några vänner befann oss mitt i vimlet av tusentals håkan-fan, vi hade flyttat upp stolar på rullstolssaken (vi visste dock inte att det var för sånna då) så när vakten sa att vi var tvugna att flytta på oss blev vi rätt besvikna. För vi var trots allt rätt långt bak. Men när marken under oss började att gunga och Håkans röst och musik fyllde Liseberg förstod jag att det här var något helt speciellt. Kom in någon fas där jag var bara tvungen att se min blivande kung, dödade som man ska göra på ett sånt här ställe. Det hör till. Men jag fick bara se några skymtar av honom, men det gjorde inget. Allt var galet ändå.
Senast jag såg Håkan live var det på Way Out West, en förövrigt otrolig festival. Jag stod där längst fram, det regnade konfetti, man blev mosad, svettades som en gris, sjöng rösten av en, det fanns ingen betydelse till att det stod en full tjej bakom oss och spydde men bäst av allt att få så Håkan i sin sjömanskostym sjungandes till sitt debutalbum. Nostalgi. Obeskrivligt. Vanvettigt underbart!
Nu vet jag inte säkert vad jag tyckte var bäst. Att döda och inte vet vart man hamnar eller att vara längst fram från början tillslut. Troligen längst fram, men det blir inte samma känsla om man är längre bak och dödar.
Kommentarer
Trackback
